Myten som förhindrar fred i Mellanöstern

”Under decennier – allt sedan 1948 års krig, genom intifadorna och fram till i dag har de palestinska ledarna trots avtal och fredssamtal aldrig slutat att med alla medel sprida myten om Nakba, själva förutsättningen för den aldrig upphörande uppviglingen och hatpropagandan under Palestinska myndigheten.”

– Av Isaac Bachman, Israels ambassadör i Sverige.

Utdrag

När israelerna firar sin självständighetsdag, hade också palestinierna kunnat fira sin. Åren 1947–1948 förkastade emellertid de arabiska ledarna FN:s resolution om två stater för två folk och valde krig framför samexistens. Allt sedan dess talar man från palestinsk sida om Israels grundande som “Nakba”(”Katastrofen” på arabiska). Ett perspektiv som utesluter tanken på varje kompromiss och möjlighet till försoning för att i stället uppmana till fortsatt kamp och våld.

Man behöver inte vara expert på ämnet för att inse omfattningen av den historiska och arkeologiska bevisning som illustrerar en kontinuerlig judisk närvaro i Israels land från Bibelns tid och fram till våra egna dagar – också sedan de arabiska invasionerna på 600-talet. Icke desto mindre tillåts myten om Nakba, den judiska närvaron som en “katastrof” till följd av 1948 års krig, och konspirationsteorier om judisk kolonisation överskugga 4 000 år av oavbruten judisk historia.

Bortsett från att man osynliggör det judiska folkets historia som områdets ursprungsbefolkning, tjänar talet om Nakba också till att dölja de händelser som direkt föregick och följde på 1948 års självständighetskrig.

Det går helt enkelt inte att bortse från det faktum, att medan världens judar och den judiska befolkningen i det brittiska mandatet accepterade 1947 års delningsplan för en arabisk och en judisk stat sida vid sida, så förkastade arabvärlden och palestinierna den tvåstatslösning för två folk, som hade gjort att man kunnat undvika dagens konflikt. Sju av Israels arabiska grannstater förklarade i själva verket omedelbart ett fullskaligt krig mot den nyfödda judiska staten och anföll denna från alla håll, tillsammans med lokala palestinier. De arabiska ledarnas uttalade mål var etnisk rensning och att ’driva judarna i havet’. Man får heller inte glömma att samma ledare uppmuntrade de palestinska araberna att lämna sina hem – man lovade att de skulle få återkomma så snart man gjort processen kort med judarna.

Judar fördrevs från sina hem

Man skall också hålla i minnet den ‘befolkningsutväxling’ som då ägde rum; på samma sätt som 700 000 palestinier lämnade sina hem på Mandatets territorium, fördrevs 800 000 judar från sina hem i praktiskt taget alla arabländer – från Egypten till Irak, från Tunisien till Jemen. Medan de judiska flyktingarna emellertid sedan länge givit upp sin flyktingstatus och integrerats i det israeliska samhället, är de palestinska flyktingarna de enda flyktingar i historien där flyktingstatusen går i arv från en generation till en annan. De palestinska flyktingarna har cyniskt övergivits av sina arabiska bröder, som nekar dem medborgarskap och påtvingar dem ett liv i flyktinglägrens misär – allt för att vidmakthålla deras flyktingstatus och på så vis hålla liv i konflikten med Israel.

Fortsättning »

Ambassadör Bachman riktar skarp kritik mot den ensidiga synen på Israel från SR:s Cecilia Uddén »

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail Tags: