Fakta som Palestinagrupperna i Sverige (PGS) inte vill att du ska känna till

• Under årtiondena före staten Israels grundande 1948, var den judiska befolkningen i den blivande staten utsatt för uppvigling, våld och massakrer. Stormuftin av Jerusalem besökte till och med Hitler i Berlin för att främja ett samarbete med Tyskland i dess utrotningspolitik riktad mot judarna.
(http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/muftihit.html)

• En palestinsk och en judisk stat kom att tilldelas respektive folk av FN 1947, med stöd av Sverige, i en resolution som antogs den 29 november detta år – inklusive definierade territorier och gränser för de båda staterna.
(http://www.knesset.gov.il/holidays/eng/29nov_e.htm)

• Judar världen över firade FN:s beslut men förkastades omedelbart av palestinierna och Arabförbundet.
(http://www.adl.org/israel-international/israel-middle-east/content/AG/inaccuracy-palestinians-partition-plan.html)

• I maj 1948, när britterna frånträdde mandatet, invaderade 5 välorganiserade, nationella arméer – Jordanien, Syrien, Libanon, Egypten och Irak – tillsammans med palestinierna det territorium som av FN tilldelats det judiska folket, med avsikt att erövra det och rensa det på dess judiska befolkning. Mirakulöst vann Israel kriget, som brukar kallas ‘1948 års krig’.
(http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/History/1948_War.html)

• Ett resultat av kriget blev förstås att gränserna inte blev desamma som de vilka presenterats i FN:s resolution. Därefter har det vid upprepade tillfällen visat sig att vare sig direkta eller indirekta förhandlingar kunnat leda till fred eller överenskomna gränser.

• Ett annat resultat av kriget var också att palestinska flyktingar togs emot i de arabiska grannländerna. Fram tills idag behandlas de i dessa länder som flyktingar med avsikten från de arabiska staternas sida att göra flyktingproblemet permanent. Sedan 1948 understödjer det internationella samfundet år efter år dessa flyktingar, vilkas värdländer med undantag av Jordanien vägrar att acceptera dem som medborgare.

• FN har skapat UNWRA som ett särskilt organ för att hantera de palestinska flyktingarna. Arabstaterna å sin sida har gång på gång förhindrat varje lösning på flyktingfrågan och generationer av palestinier har av sina egna bröder förhindrats att leva ett värdigt liv sådant som den övriga befolkningen i deras värdländer
(http://www.algemeiner.com/2014/05/21/how-unrwa-perpetuates-the-palestinian-crisis-review/)

• Det är heller inte arabstaterna som täcker kostnaderna för detta, utan det internationella samfundet som står för det löpande underhållet av dessa flyktingar, vilka låses fast i sin flyktingstatus istället för att frågan en gång för alla skulle ges en lösning. Ingen annan stans på jorden förs flyktingstatusen vidare från generation till generation och ingen annan stans bidrar heller donerade medel till att snarare öka än minska flyktingproblematiken.
(http://www.thetower.org/article/the-real-palestinian-refugee-crisis/)

• Som tydligt framgår av ovanstående, är den ‘ockupation’ som började efter kriget 1967 inte orsak till konflikten – den är ett resultat av de försvarskrig som påtvingats Israel. Om Israel också ensidigt och villkorslöst skulle dra sig tillbaka från dessa territorier (vilket bevisats i fallet Gaza), skulle det inte lösa konflikten. Sanningen är att kärnproblematiken i den palestinsk-israeliska konflikten är det ständiga förkastandet av både Israel och judar.

• Vad som började som en territoriell konflikt med religiösa dimensioner är sedan decennier tillbaka en konflikt som domineras av religiös, islamistisk extremism – ett fenomen som blivit sorgligt välbekant över hela världen.

• Israel är den enda demokratin i Mellanöstern och den enda plats där en arabisk minoritet på 20 procent både kan ställa upp och rösta i demokratiska val. Paradoxalt nog är den enda inhemska muslimska och arabiska population i världen som åtnjuter fullständiga demokratiska rättigheter, den som bor i Israel. Det är också anledningen till att man förkastar varje tanke på att bli medborgare i en framtida palestinsk stat.

• Medan man i Israel för fram fred och samexistens i utbildningssystem och media, demoniserar man på den palestinska sidan både israeler och judar och ger finansiellt stöd till terrorister och deras familjer, medan gator och torg döpts efter terrorister med otaliga israeliska civilas blod på sina händer.
(http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=13263
http://www.palwatch.org/main.aspx?fi=757
http://palwatch.org/STORAGE/special%20reports/4_reports_PA_salaries_to_terrorists_Feb_13_2013.pdf
http://www.palwatch.org/main.aspx?fi=448
http://www.palwatch.org/main.aspx?fi=455
http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=12915
http://www.palwatch.org/main.aspx?fi=757)

• Medan Israel var engagerat i fredsförhandlingar exploderade bussar var och varannan dag i landets stora städer och ändå lämnade man inte förhandlingsbordet. Israel har aldrig haft några villkor för direkta förhandlingar, medan den palestinska sidan för sin del tillgriper varje ursäkt för att hålla sig borta från förhandlingsbordet.

• Israel håller fast vid tvåstatslösningen , medan palestinierna – också om så vore fallet – är uppdelade mellan uttalade fiender i Gaza and den officiellt fredsorienterade Palestinska Myndigheten i Ramallah. Den palestinske presidenten har inte besökt Gaza på 7 år och har ingen möjlighet att stoppa de terrorhandlingar som från Gaza riktas mot Israel av Hamas, en internationellt erkänd terroristorganisation.
(http://detgodasamhallet.com/2015/06/04/palestinskt-lidande-i-medieskugga-2/)

• Eftersom Gaza de facto kontrolleras av terroristorganisationer med Hamas i spetsen och eftersom Mahmoud Abbas – i sin egenskap av palestiniernas president – inte förmår stoppa beskjutningen mot Israel från Gaza, gör han istället sitt bästa för att å enda sidan framstå som en fredsinriktad ledare medan han å andra sidan gör allt för att undvika direkta förhandlingar med Israel. Anledningen härtill är helt enkel att under rådande verklighet kan han inte erbjuda Israel det man mest behöver som resultat av förhandlingar – säkerhet och ett slut på terrorismen. Det är också anledningen till att man ofta kan se palestinierna vända sig till internationella aktörer och undvika direkta förhandlingar med Israel för att förlita sig på automatiskt och villkorslöst stöd från det internationella samfundet.

• I internationella fora – till skillnad mot demokratiska stater– finns inga mekanismer för minoritetsskydd. Beslut fattas helt enkelt genom majoritet. Som ett resultat av detta blir den enkla utvägen för palestinierna – för att slippa några åtaganden för fred – att vända sig till det internationella samfundet. På så vis kan man maximalt utnyttja det automatiska stöd man åtnjuter i alla internationella fora, från arabiska och muslimska stater och den ’alliansfria rörelsen’. Här åtnjuter palestinierna automatisk majoritet, medan Israel är ’ ett land’/’en röst’ i internationella organisationer. Därför kan palestinierna få garanterad majoritet för vilken resolution man än vill rösta igenom. Allt detta blir särskilt tydligt i FN:s råd för mänskliga rättigheter, där några av världens mest brutala diktaturer driver en agenda som nästan enbart behandlar påstådda övergrepp av Mellanösterns enda demokrati.
(http://www.unwatch.org/site/c.bdKKISNqEmG/b.1359197/k.6748/UN_Israel__AntiSemitism.htm)

• Punkten ovan är också anledningen till att president Abbas reser från huvudstad till huvudstad – där han tas emot med öppna armar och kan påräkna automatisk politiskt stöd: inte för att föra fredsprocessen framåt utan för att skapa ett ständigt ökande tryck från internationella aktörer på Israel för eftergifter.

• BDS-rörelsen (Boycott, divestment, sanctions) är del av en strategi för att förvandla den palestinsk-israeliska konflikten till en internationell symbolfråga och sätta extrem press på Israel, med avsikt inte bara att utöva påtryckningar utan att delegitimera staten Israels själva existens och, i princip, ’kväva’ den.
(http://www.factsandlogic.org/ad_123.html
https://www.jewishphilly.org/sites/default/files/images/content/Why%20Oppose%20Boycotts.pdf
http://www.stopbds.com/?page_id=48)

• Politiskt motiverade påtryckningar av detta slag utövas endast mot Israel och inga andra länder. Avsikten är att straffa ut och skuldbelägga och inte att i något avseende föra partnerna närmare varandra, eller främja ökad förståelse eller fredlig dialog. Här är det tredje part som får tjäna som verktyg – svenskar eller andra – vilka ofta saknar tillräcklig kännedom om Mellanösterns realiteter, eller ibland drivs av anti-judiska motiv.

• Det bör också klargöras att demonstrationer av det slag vi i Europa ser mot Israel inte förekommer i fråga om någon annan internationell konflikt såsom exempelvis det syriska inbördeskriget, vilket till dags dato under 4,5 år krävt cirka 250 000 liv, ett oerhört mycket större antal offer än den palestinsk-israeliska konflikten sedan dess begynnelse.

• Ett mycket talande exempel på de olika måttstockar man använder är det internationella samfundets inställning till respektive Israels självförsvarskamp och den internationella koalitionen för att bekämpa IS. Medan västländer som inte har någon erfarenhet av Is-terror från sina hemländer aldrig skulle ifrågasätta behovet av att bekämpa denna organisation, ifrågasätts kraftigt nästan varje åtgärd från Israels sida för att försvara sig mot mycket påtagliga och reella, dagliga terroristhot och attacker.

Ovanstående punkter är bara några exempel på de många fakta som ‘Palestinagrupperna’ inte vill att du ska känna till.

Tags:
Top