Adaktusson: Socialdemokraternas Israelfientlighet gynnar inte fredsprocessen

Lars Adaktusson Europaparlamentariker (KD): Varken Sveriges regerings Israelfientlighet eller senaste resolutionen från Säkerhetsrådet gagnar ”dialog, förtroende och förhandlingar mellan israeler och palestinier.”

Utdrag

Följande text är en replik till Folkbladets ledare 28/12. Har de senaste dagarna, utan framgång, försökt få repliken publicerad i tidningen. Publicerar därför här på blogg och Facebook.
——

Nej Jonas Bergström; min inställning till Israel gör det inte möjligt att ”försvara vad som helst och nöja sig med att göra intet”. Det är genom det kompromisslösa erkännandet av staten Israels existens, med rätt för dess befolkning att leva inom säkra och erkända gränser, som kritiken mot den sittande regeringens bosättningspolitik blir trovärdig. Eftersom jag själv tillhör dem som öppet kritiserat denna politik vet jag av erfarenhet att det är fullt möjligt att föra dialog med israeliska företrädare, även i frågor där meningarna går isär. Israel är en demokrati och med demokratier kan man diskutera, förhandla och nå fram till gemensamma lösningar.

Samtidigt är det viktigt att påminna om att såväl bosättningspolitiken som den israeliska ockupationen är symptom på, inte orsaker till, den israelisk-palestinska konflikten. På senare år har varken israeliska eftergifter eller återlämnande av ockuperad mark lett till någon fredlig utveckling, tvärtom har motsättningarna fördjupats.

I förhandlingar under Bill Clintons ordförandeskap år 2000, var Israels premiärminister Ehud Barack beredd att ge upp Tempelberget och viktiga delar av östra Jerusalem. Yasser Arafat svarade med ett oförsonligt nej och ett välorganiserat palestinskt uppror, den andra intifadan. Samma år drog sig Israel tillbaka från södra Libanon i enlighet med FN:s önskemål. Resultatet blev att terrorstämplade Hizbollah flyttade fram positionerna och under sex år attackerade Israel. 2005 genomförde den israeliske premiärministern Ariel Sharon ett omfattande israeliskt tillbakadragande från Gaza. Svaret blev intensifierade attacker från terrororganisationen Hamas mot oskyldiga civila i södra Israel.

Den som hävdar att israeliskt tillbakadragande och återlämnande av ockuperad mark i ett slag löser den israelisk-palestinska konflikten har inte historien på sin sida. Självklart är åtgärder som dessa nödvändiga, men de måste följa som ett resultat av förhandlingar direkt mellan parterna och ömsesidiga åtaganden för en bestående fredsuppgörelse.

Från palestinskt håll har det under en längre tid gjorts försök att komma undan direkta förhandlingar med Israel och istället internationalisera konflikten. Resolutionen i FN:s säkerhetsråd om bosättningarna ska ses i det ljuset, som ett försök att med hjälp av omvärlden svartmåla Israel och tvinga landets regering till politiska eftergifter. Men för den som verkligen vill bidra till en fredlig utveckling är inte detta vägen framåt, särskilt inte när FN förvandlar sig till aktiv part i konflikten genom stöd enbart till den ena sidan.

Inte utan anledning finns det från israeliskt håll en grundmurad skepsis mot världsorganisationen och dess företrädare. Inte minst hänger denna skepsis samman med den behandling som Israel ständigt utsätts för i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Vid ett rådsmöte tidigare i år antogs fem olika resolutioner som fördömde Mellanösterns enda demokrati, medan länder som Iran, Syrien och Nordkorea nämndes vid vardera ett tillfälle. Detta är långt ifrån det enda exemplet på hur FN-systemet ensidigt riktar in sig på Israel. Unesco som är FN:s organ för utbildning och kultur har en lång historia av att kritisera Israel på de mest märkliga grunder. Inte sällan har det handlat om ren historieförfalskning, som nu under hösten när Unescos styrelse ställde sig bakom en resolution som konsekvent ignorerar den judiska kopplingen till Tempelberget och Klagomuren i Jerusalem.

Lika lite som den svenska regeringens öppna Israelfientlighet gagnar dialog och samförstånd i Mellanöstern, bidrar FN och säkerhetsrådets senaste resolution till dialog, förtroende och förhandlingar mellan israeler och palestinier. FN har varit och är oförmöget att stoppa blodbadet i Syrien, folkmordet i Irak, kaoset i Libyen och massavrättningarna i Iran. Det är inget annat än en skam för världsorganisationen, en skam som inte blir mindre av det faktum att det idag enbart tycks vara fientlighet mot Israel som förenar säkerhetsrådets medlemmar.

Mer information »

Palestinier vill ha en stat men förnekar judarna sin historia (2016) »

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail Tags: